Varför skriker tranor? Lätet, anatomin och de fem ropen

Hos de flesta fåglar går luftstrupen rakt ned från huvudet till lungorna. Hos tranan gör den inte det. Den är förlängd till uppemot 130 centimeter och löper i en dubbel slinga inne i bröstbenet innan den når lungorna. Ungefär hälften av rörets längd ligger hoprullad i fågelns bröst.

Den vanliga förklaringen är att bröstbenet fungerar som resonanslåda, ungefär som röret i ett bleckblåsinstrument. Den bilden är lätt att ta till sig men den håller inte hela vägen. En studie i Journal of Comparative Physiology A testade den direkt på tranor och fick tre resultat som talar emot en enkel rörmodell.

För det första krävs förvånansvärt lågt tryck för att driva fram ljudet. För det andra sjönk ljudstyrkan proportionellt mot förkortningen när luftstrupen kortades, vilket en ren resonator inte skulle göra på det sättet. För det tredje uteblev de akustiska förändringar som annars alltid uppstår när ett rörinstrument spelas i en blandning av helium och syre. Forskarnas tolkning är att slingorna i bröstbenet snarare fungerar som stallet på ett stråkinstrument: bröstbenet vibrerar mot fågelns luftsäckar. Ljudet kommer ur en kopplad svängning, inte ur ett rör.

Röret måste också byggas färdigt. En unge har kort luftstrupe och kan bara ge ett högt pip. Trumpetandet kommer först när slingan i bröstbenet är utvecklad, vilket gör lätet till ett användbart sätt att åldersbestämma fåglar i en höstflock.

Internationella tranforskare skiljer på ett antal läten med egna namn. Nedan står de engelska facktermerna, eftersom det är dem man möter i litteraturen, tillsammans med vad man hör i fält.

Duetten är parets viktigaste signal. Fåglarna står tätt ihop, sträcker halsarna och ropar i en bestämd följd. Kranichschutz Deutschland beskriver rollfördelningen så att hanen ger en eller två toner medan honan svarar med två till fyra, ljusare toner. Vem av dem som inleder är däremot inte utrett. Tyska och engelskspråkiga källor säger olika saker. Sidan tar därför inte ställning.

Funktionen är dubbel. Duetten håller ihop paret och den talar om för grannparet var revirgränsen går. Ett trumpetande par behöver sällan slåss om gränsen, eftersom rösten räcker över hela reviret.

Källorna anger olika räckvidd. Kranichschutz Deutschland skriver att ropande vuxna fåglar hörs två kilometer och längre i öppen terräng och gynnsamt väder. Svenska sammanställningar anger tre till fem kilometer. Skillnaden beror troligen på att räckvidden i sig varierar kraftigt med vind, luftfuktighet och terräng. Det som är säkert är att ljudet bär betydligt längre än fågeln syns. En flock kan höras utan att någonsin komma i sikte.

Frågan brukar ställas som om lätet vore onödigt. Det är det inte. Tranan lever i ett öppet landskap där familjegrupper och flockar måste hålla ihop över långa avstånd. Den försvarar stora revir som skulle kosta mycket att patrullera till fots. Rösten gör båda sakerna billigt. Under sträcket håller ropen samman en flock som flyger i fylking på flera hundra meters höjd, ofta i mörker eller dis.

Det finns också ett samband med dansen. Tranor dansar med hopp, bugningar och kastade grästussar. En dans går ofta över i duettrop. Beteendena hör ihop utan att vara samma sak. Båda förekommer året runt.